Här har ni en 22-årig brutta som bor i huvudstaden.
En av mina drömmar är att få se alla coola platser som finns i världen och någon gång i livet vill jag tappa andan under stjärnhimlen. Annars pluggar jag på universitetet, hänger på Tjejjouren eller med vänner, fikar, går på bio eller gör det som känns rätt för stunden.
Häng med mig!
Jaha, här skriver jag ett långt och avancerat inlägg och så dör allt. Ingenting är såklart sparat och jag orkar INTE skriva om allt igen...Så för att sammanfatta det som jag tänkte berätta kan jag säga att jag har för femte gången på fyra veckor tagit på mig löpardojjorna. Woho!Denna entusiasm kommer från personen som vill älska träning men som i verkligeheten mer ser det med hat i ögonen. Kalla det hatkärlek om ni vill, fine by me.Att ge sig ut och springa, eller jogga som är mer likt mitt tempo, kräver noga planering och pepptalk med mig själv. Tankarna går fram och tillbaka så snabbt att jag känner mig schizofren. Jag dealar hit och dit med både bra och dåliga ursäkter. Jag känner att soffan lockar lite väl mycket och nästa avsnitt i den där braiga serien skriker på mig. Jag sätter till och med på mig träningskläderna för att komma i stämning (när det egentligen handlar om att lura mig själv att det är lika bra att springa nu när jag ändå har rätt kläder på mig. Annars är det ju lite waste så att säga).Ni ser ju själva... Den här övertalningen tar längre tid än självaste springturen. Men så ser förloppet ut, varje gång. Ibland vinner min mysigare sida och ibland vinner min mer smartare sida.Idag vann jag över mig själv. Jag sprang inte snabbt och jag sprang inte långt. Jag sprang inte ens snyggt. Men jag gjorde det! Jag sprang en runda och sitter nu här, nyduschad och ska påbörja myset.Och detta mys är ett liiiite bättre mys än vad jag hade haft om jag inte sprang en kortis innan. Det ska jag absolut tänka på nästa gång jag står i valet om att ta en springtur eller inte.1-0 till mig!